All energi känns som bortblåst nu. Har fram till för någon vecka orkat med att göra massor av saker men känner nu längre ingen lust till det. Hormonerna sprutar snart ut ur öronen på mig, och jag har totalt gått in i mig själv. Har inte träffat någon förutom min älskade på en vecka och känner faktiskt inte heller att jag vill det. Har iprincip slutat svara i telefonen helt och svarar endast på enstaka sms nu. Orkar inte med alla tusen samtal och frågor om det är dags. Känner mig nu i alla fall helt inställd på att bli igångsatt på fredag för att det känns som om sanolikheten att det händer något ikväll är liten. Måste sedan höja handen för den underbara kvinnokliniken på södersjukhuset. Var där i förra veckan och pratade om mina rädslor mm. inför förlossningen (jag vet lite i sista minuten men har inte vågat säga något tidigare). Fick då träffa en av de underbaraste människorna jag någonsin träffat. Hon var så otroligt lugn och förstående och stöttade mig super mycket. Hon ringde tidigare i vecka för att kolla om det hade hänt något, hon tyckte det var dags. När vi kommer in på förlossningen har hon sagt att hon ska försöka komma upp och hälsa på. Hon skulle även försöka komma in fast det är helg, hur underbart är inte det. Sedan ska hon även hjälpa till och ringa in till BVC och förklara situationen och se till så att jag får en samtalskontakt direkt efteråt. Så det jag ville komma till är att de som jobbar på kvinnokliniken är helt underbara, de tar sig tid till att hjälpa och det känns som att de verkligen bryr sig och gör sitt yttersta för att det ska bli så bra som möjligt. 

 

Ne nu ska jag återgå till mitt plockande här hemma.

XOXO Ida Forsberg